En GRYMT bra dag!

Jag som ständigt känner mig uttråkad och gärna håller igång istället för att bara sitta hemma och tittar på tv fick idag chansen på ett nytt jobb! Servis, så lagomt hög fart, mycket att ta in och hålla reda på. Kan efter några timmar andas ut och känna mig nöjd över min första dag, även skönt att få sluta tidigt. Många timmar kvar av dagen när jag även har en träningsfri dag!  Ja, men varför inte göra bort massa ärenden och sysslor? När man har tre olika jobb så har man sällan tid att bara ta sig tiden och göra ärenden, sällan man har orken till det heller. 

Laddar upp med täckbyxor, mössa, vantar, hörlurar och drar med raska steg mot morsans jobb. Lånar hennes bil och pluggar in musik på högsta volym. Följer farsans råd, planering och prioritering! Går igenom planen i mitt huvud från början till slut. 1. Åk hem till morsan, hämta vintercykeln + vinterdäcken till min egna bil. 2. Dra till ica och handla. 3. Plugga in batteriladdaren till min egna bil. 4. Lämna tillbaka bilen och sen gå hem. Perfekt, enkel plan borde gå ganska snabbt.

Slår på Fri Man av Euskefurat för att känna peppen för min väldigt utförliga plan och drar mot Pitholm. Hittar cykeln längst in i garaget bakom fyra andra cyklar... Shit.. Ahja. Får efter lite bök fram cykeln och rullar den mot bilen. Finns ju då tyvär ingen kula på mammas lilla halvkombi som bara klättra in i bilen och fälla ner sätena. Efter ca en kvarts bök lyckas jag äntligen få in cykeln i bagaget! YES! Men fan... Var ska jag rymma vinterdäcken? Äh, no löser jag hejn! Med två feta vinterdäck brevid mig och två inpressade ovanpå cykeln rullar jag mot stan igen. Tanken slår mig att om jag krockar nu så lär jag bli mosad av en röd dam cykel och fyra stora vinterdäck... Kanske ska köra extra försiktigt. Passerar Statoil och svänger in i stora rondellen då en annan tanke slår mig, kanske borde svänga in på statoil och pumpa däcken på cykeln! Tar ett varv i rondellen likt Mr Bean och tar mig tillbaka till macken. Efter tjorv med slangar, pumpar och däck rullar jag hemmåt. Kanske jag borde pumpa däcken på min andra cykeln när jag ändå håller på? 
Väl hemma lastar jag av cykeln och däcken, låter armarna jobba Lite. Lastar sedan in nästa cykel, tillbaka till statoil tjorvar på med däck, slangar och pumpar och sen mot Ica. 
 
När man ändå fått lönen och känner sig rik i några dagar så storhandlas det. Lyckas få ihop tre sprängfulla ica kassar med bra, hälsosam mat och grönsaker. Mycke ica basic och "köp två för en" erbjudanden. Väldigt ekonomisk Tea, bra gjort! Kör med självskanning så de ska gå fort smidigt och så slipper jag stå i kö. Smart. Men blev de smidigt? Nä. Avskanning... bara plocka upp allt igen, lägga upp på bandet och packa om allt... suck... Så småningom parkerar jag utanför lägenheten och laddar upp för att klara av fem trappor med tre tunga plastpåsar som nästan amputerar bort fingrarna. Får se det som ett träningspass! Lets do it! Ångade varm och ömma fingrar når jag äntligen lägenheten. Försökte även få ner sommarcykeln i källaren så den inte ska stå och sammlar snö hela vintern. Tror ni inte jag tappar taget och cykeln krachar ner för trappen... Absolut. 
 
Har ändå lyckats hålla mig till plan ganska bra så fortsätter på nästa punkt, 3. Plugga in batteriladdaren till min bil. 
Lyckas på något vis få in alla mat i min minimala kyl, beger mig ner för alla trappor igen och kommer fram till bilen som mer liknar en liten snöhög. Ahja, så går det när man låter bilen stå helt orörd under snöstorm och vinterväder i norr... Bara börja skrapa och borsta av snö då. Efter vad som känns som en evighet senare ser bilen ut som en bil igen och det känns inte längre att det är -18 ute... Märker att hela bilen är igenfryst så innan jag kan slänga in vinterdäcken i bagaget måste jag plugga in motorvärmaren, var är då sladden? Jo, i bagaget under en lucka vid extradäcket... bara försöka rycka upp en dörr och krypa igenom hela bilen och med en akrobatisk ställning få upp de där jäkla sladden! Tror ni inte att jag lyckas tappa ner telenonen under reservdäcket också.. Vafan. Några grader hetare lyckas jag äntligen ta mig ur bilen med mobilen och sladden till motorvärmaren! Självklart står bilen står ca 2 dm för långt från stolpen... Övervägde om jag skulle försöka lyfta bilen närmare stolpen men efter något övervägande var det bara ta sig upp för trapporna och hämta en skarvsladd... 
Tillslut är då bilen inkopplad och för att isbiten ska hinna bli lite varm så kan jag försöka plugga in batteriladdaren och se så den funkar. Nog funkade den alltid men lyckas kortsluta apparaten så säkringen går... Ah men kul. 
Beger mig då med något högre fart till närmaste mack där jag litar blint på att personen bakom kassan kan fixa en ny "säkring" till mig. 

Tillbaka vid min något upptinade bil märker jag att bilnycklarna ligger på förarsätet och bilen har låst sig... ja men självklart, vad annars. Upp för alla fem trappor efter extranyckeln. Väl nere och inne i bilen märker jag att motorhuven är igenfryst. Upp för alla fem trappor till lägenheten och hämtar min gamla, alldeles för slöa hårfön. Efter vad som kändes som ännu en evighet av blåsande får jag upp motorhuven! Pluggar in laddaren och känner mig som en bastu, dock ganska tacksam över att bo i norr så kroppstempraturen hålls nere en aning. Efter ännu en tripp upp och ner för alla dessa välkända trappor för att lämna extranycklar och material från " projekt isbil", sätter jag mig i morsans bil.
Har nu äntligen landat i soffan och känner mig grymt självständig. Väldigt tacksam över att jag jag gjorde en sån genomtänkt och välplanerad plan så allt gick lätt och smidigt.... Hur var din dag? 
 
 

En säsong hinner knappt sluta innan den andra tar fart!

Ännu en fotbollsäsong är över och vilken säsong det varit! Ännu ett nytt lag i en ny stad. Den enda ”trygghet” som jag kunde förvänta mig och förutspå var Bibban. Jag vet vad han kan och vad man kan förvänta sig av han. Vinst och vilka vinster det blev!

Det blev tyvärr ingen vinst i kvalet men trots att det känns surt så måste jag ändå få hylla en grym inramning och ett fantastiskt upplägg av Ljusdal. Kul att damfotbollen får sånt stöd även om det inte var riktat till oss denna gång. Jag personligen, vill tacka för förtroendet jag har fått av spelare och tränare i Notas hela säsongen!
Även tacka mitt lag till en väl genomförd säsong och fantastisk lagsammanhållning!
Sen kan jag prata för hela laget när jag tackar alla som stöttat oss genom hela säsongen! Vi är nöjda över våran säsong och det är självklart tråkigt att vi inte tog oss till elitettan detta år men en serieseger och ett kval i bagaget är inte fy skam! Att få visa upp sig och sitt lag i ett kval och för så pass många människor känns fantastiskt. Verkligen roligt att spela i ett lag som får sånt stöd av så många personer på och utanför planen.

Förra veckan gjorde jag säsongens sista fotbollsträning och även min första ”tillåtna” handbollsträning och för första gången kände jag mig omotiverad. Fruktansvärt underlig känsla som blandas med både glädje och lite sorg. Tråkigt att inte känna motiveringen till handbollen men glad att jag inte tappar motivationen till fotbollen trots ett surt avslut på säsongen.

Eftersom jag alltid har dubblerat, fotboll på sommarn och handboll på vintern, har det blivit en ”rutin”. Jag har alltid uppskattat att få en energikick när man kommer in i handbollens explosiva fart där jag inte riktigt har så mycket kontroll och sedan tillbaka till de bekväma rutinerna i fotbollen, där jag känner full kontroll.  

Jag känner mig en gnutta orolig för jag har spelat handboll sedan jag var liten, nästan lika länge som fotbollen! Jag kan inte se mig själv inte spela handboll men samtidig jag kanske måste göra valet som så många frågar mig hela tiden. ”Om du var tvungen att välja mellan fotbollen och handbollen, vilket skulle du välja? ”

Jag vill inte välja så jag hoppas motiveringen kommer tillbaka. Det kanske bara behövs ett derby för att komma igång?

 
 
 

Fick mig en liten reality check.

I september fyller jag 21 år och jag ser mig själv som en självsäker, stark, trevllig och väldigt framåt person. Även fast jag inte alltid har en plan eller är speciellt strukturerad så tar jag mig igenom varje vecka som vilken vanlig tjomme som helst. Jag har fortfarande mina osäkerheter och brister presic som alla andra. Ingen är perfekt och alla är olika. Tacka fan för de! Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv än och gör de mig stressad? både jag och nej. Tittar runt på olika människor i min ålder som redan köpt hus, skaffat barn, har ett 10 års förhållande, fast jobb, pluggar, spelat i allsvensan eller inte fotboll alls, lämnat Piteå eller reser jorden runt. Jag kan då säga att jag är lite avis på er alla. Men de är ju bara fara å resa om du vill eller plugga osv. Jo absolut men finns de nån chans att man får göra allt de där på en och samma gång? eller att man får stanna klockan ett tag, göra allt de där och sen fortsätta med sitt vanliga liv imorgon?? Men vad är inte livet utan lite avundsjuka. 

När jag gick i åk 5-8 blev jag mobbad av ett tjejgäng för att jag var ärlig och mig själv. Dom störde sig på saker jag sa och gjorde, att jag inte alltid höll med om samma saker. Dom va för fega för att konfrontera mig om de så jag förstod inte varför dom inte ville vara med mig och de sluta me att jag mådde så fruktansvärt dåligt i ca 3 års tid.

Att bli lämnad ensam eller att välja att vara ensam är två hel olika saker och definitiv två olika känslor. Att hälften av ens kompisar lämnar en för att man inte duger eller passar in gjorde så jävla ont men att sen den andra halvan är för osäker i sig själva och då tänker "ah dom har nog rätt, hon är ju ganska konstig/jobbig så nja vi orkar it heller va me henne..."

Jag gjorde allt för att "fixa" den situationen som blev för de kändes som att de var mitt fel. Mitt egna fel att man blev lämnad ensam och mitt egna fel att folk inte tyckte om mig. Jag försökte och försökte hela tiden att göra saken bättre och ändra på mig osv, vilket bara fick mig att må sämre och verkligen inte hjälpte något elr någon.

Jag är så glad att jag kom till den punkten då jag mådde som jävla sämst. Den punkten fick mig att inse en sak. Okej Tea, de finns huuur mycke folk som helst! Varför ska du då försöka att hänga kvar och bevisa något för folk som inte vill vara med dig? Varför ska du umgås med folk som är så osäkra i sig själva att dom måste trycka ner andra för att må bra? Varför ska du anpassa dig efter någon som inte uppskattar dig för den du är och inte kan ge samma sak tillbaka? Vad är de för typ av vänskap? Svar: ingen! 

Jag slutade (i stora drag) att umgås me nästan alla mina vänner. Jag hade några som jag fick vara mig själv me och fick mig att tro på mig själv igen. Som verkligen vill vara med mig. Hela den här tiden i skolan har påverkat mig både positivt och negativt. Jag ger ingen skuld och önskar ingen något ont. Jag konfronterade aldrig dessa tjejer om de här. Jag krävde aldrig en ursäkt. Jag tyckte inte illa om dom eller hade agg mot nån av dom idag. Är grymt glad att jag känner alla dessa tjejer och hade aldrig bytt ut dom. Ger alla varsin kram om jag ser dom på stan och så kommer de vara så länge jag kommer träffa på dom. Jag är glad för att dom har gått sina egna vägar och utvecklas på sina egna sätt.

Att vara del av ett tjejgäng är en av de bästa sakerna och samtidigt en av de jobbigaste och mest krävande du nånsin kan vara del av. Alla dessa tjejer är helt underbara personer. Alla är olika och helt sin egen och jag är så glad för deras skull när dom lyckades inse de. När dom väl lyckades inse vem dom själv var och blev självsäkra i de hur lång eller kort tid de än tog. Vissa personer går igenom saker och ting och "tvingas" till att inse saker om sig själv, att växa upp eller att acceptera sig själv. Jag var en av dom och jag är grymt tacksam över de. Om man fick göra om sin tid som tonåring, viss absolut hade jag gärna skippat all drama, mobbning och självhat. Men hur man kom ut på andra sidan skulle jag aldrig vela byta bort. 

För vissa tar de längre tid och de måste man också lära sig att acceptera. Alla är vi olika och på olika ställen i livet. Man tänker att vid 21 års ålder ska man ändå inte behöva lära sig så mycke mer om en själv. Vissa kanske inte behöver de men vi är alla olika och de tackar jag för att vi är. 

Många frågar mig oftast varför jag är så himla trevlig mot folk jag inte känner. "Tea, du måste inte prata med allt och alla som hälsar på dig", "vet du ens vem vem de där va?", " men Wtf, han var ju typ 50 år, känner ni varandra??" Nä, man måste inte vara trevlig mot allt och alla. Nä, man måste inte hälsa på allt och alla. Hur du väljer att bemöta folk är helt upp till dig. Jag är grymt tacksam över alla människor jag känner, min familj, över att jag får höra till ett fantastiskt handbollsgäng och fotbollsgäng. Jag är grymt tacksam över alla människor som jag fått beblanda mig med på mina 21år, vänner som ovänner för ni har hjälpt mig klättra på högre upp på den oändliga stegen av självutveckling och en liten sidenote: Har jag hälsat på dig en gång lär jag göra de igen för de är bara den jag är. Du ska vet att ett genuint leende tar du dig långt med!

 Var nöjd me den du är och lev livet för din egen skull för vem ska annars gör de? Jag må va lite konstig ibland men jag är då nöjd med mig själv. Om du inte är nöjd hindra inte andra från att vara de,  och dra inte ner eller stå i vaägen för andra. Var glad för andras skull för att alla behövs och alla räcker till precis som dom är.