En säsong hinner knappt sluta innan den andra tar fart!

Ännu en fotbollsäsong är över och vilken säsong det varit! Ännu ett nytt lag i en ny stad. Den enda ”trygghet” som jag kunde förvänta mig och förutspå var Bibban. Jag vet vad han kan och vad man kan förvänta sig av han. Vinst och vilka vinster det blev!

Det blev tyvärr ingen vinst i kvalet men trots att det känns surt så måste jag ändå få hylla en grym inramning och ett fantastiskt upplägg av Ljusdal. Kul att damfotbollen får sånt stöd även om det inte var riktat till oss denna gång. Jag personligen, vill tacka för förtroendet jag har fått av spelare och tränare i Notas hela säsongen!
Även tacka mitt lag till en väl genomförd säsong och fantastisk lagsammanhållning!
Sen kan jag prata för hela laget när jag tackar alla som stöttat oss genom hela säsongen! Vi är nöjda över våran säsong och det är självklart tråkigt att vi inte tog oss till elitettan detta år men en serieseger och ett kval i bagaget är inte fy skam! Att få visa upp sig och sitt lag i ett kval och för så pass många människor känns fantastiskt. Verkligen roligt att spela i ett lag som får sånt stöd av så många personer på och utanför planen.

Förra veckan gjorde jag säsongens sista fotbollsträning och även min första ”tillåtna” handbollsträning och för första gången kände jag mig omotiverad. Fruktansvärt underlig känsla som blandas med både glädje och lite sorg. Tråkigt att inte känna motiveringen till handbollen men glad att jag inte tappar motivationen till fotbollen trots ett surt avslut på säsongen.

Eftersom jag alltid har dubblerat, fotboll på sommarn och handboll på vintern, har det blivit en ”rutin”. Jag har alltid uppskattat att få en energikick när man kommer in i handbollens explosiva fart där jag inte riktigt har så mycket kontroll och sedan tillbaka till de bekväma rutinerna i fotbollen, där jag känner full kontroll.  

Jag känner mig en gnutta orolig för jag har spelat handboll sedan jag var liten, nästan lika länge som fotbollen! Jag kan inte se mig själv inte spela handboll men samtidig jag kanske måste göra valet som så många frågar mig hela tiden. ”Om du var tvungen att välja mellan fotbollen och handbollen, vilket skulle du välja? ”

Jag vill inte välja så jag hoppas motiveringen kommer tillbaka. Det kanske bara behövs ett derby för att komma igång?

 
 
 

Fick mig en liten reality check.

I september fyller jag 21 år och jag ser mig själv som en självsäker, stark, trevllig och väldigt framåt person. Även fast jag inte alltid har en plan eller är speciellt strukturerad så tar jag mig igenom varje vecka som vilken vanlig tjomme som helst. Jag har fortfarande mina osäkerheter och brister presic som alla andra. Ingen är perfekt och alla är olika. Tacka fan för de! Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv än och gör de mig stressad? både jag och nej. Tittar runt på olika människor i min ålder som redan köpt hus, skaffat barn, har ett 10 års förhållande, fast jobb, pluggar, spelat i allsvensan eller inte fotboll alls, lämnat Piteå eller reser jorden runt. Jag kan då säga att jag är lite avis på er alla. Men de är ju bara fara å resa om du vill eller plugga osv. Jo absolut men finns de nån chans att man får göra allt de där på en och samma gång? eller att man får stanna klockan ett tag, göra allt de där och sen fortsätta med sitt vanliga liv imorgon?? Men vad är inte livet utan lite avundsjuka. 

När jag gick i åk 5-8 blev jag mobbad av ett tjejgäng för att jag var ärlig och mig själv. Dom störde sig på saker jag sa och gjorde, att jag inte alltid höll med om samma saker. Dom va för fega för att konfrontera mig om de så jag förstod inte varför dom inte ville vara med mig och de sluta me att jag mådde så fruktansvärt dåligt i ca 3 års tid.

Att bli lämnad ensam eller att välja att vara ensam är två hel olika saker och definitiv två olika känslor. Att hälften av ens kompisar lämnar en för att man inte duger eller passar in gjorde så jävla ont men att sen den andra halvan är för osäker i sig själva och då tänker "ah dom har nog rätt, hon är ju ganska konstig/jobbig så nja vi orkar it heller va me henne..."

Jag gjorde allt för att "fixa" den situationen som blev för de kändes som att de var mitt fel. Mitt egna fel att man blev lämnad ensam och mitt egna fel att folk inte tyckte om mig. Jag försökte och försökte hela tiden att göra saken bättre och ändra på mig osv, vilket bara fick mig att må sämre och verkligen inte hjälpte något elr någon.

Jag är så glad att jag kom till den punkten då jag mådde som jävla sämst. Den punkten fick mig att inse en sak. Okej Tea, de finns huuur mycke folk som helst! Varför ska du då försöka att hänga kvar och bevisa något för folk som inte vill vara med dig? Varför ska du umgås med folk som är så osäkra i sig själva att dom måste trycka ner andra för att må bra? Varför ska du anpassa dig efter någon som inte uppskattar dig för den du är och inte kan ge samma sak tillbaka? Vad är de för typ av vänskap? Svar: ingen! 

Jag slutade (i stora drag) att umgås me nästan alla mina vänner. Jag hade några som jag fick vara mig själv me och fick mig att tro på mig själv igen. Som verkligen vill vara med mig. Hela den här tiden i skolan har påverkat mig både positivt och negativt. Jag ger ingen skuld och önskar ingen något ont. Jag konfronterade aldrig dessa tjejer om de här. Jag krävde aldrig en ursäkt. Jag tyckte inte illa om dom eller hade agg mot nån av dom idag. Är grymt glad att jag känner alla dessa tjejer och hade aldrig bytt ut dom. Ger alla varsin kram om jag ser dom på stan och så kommer de vara så länge jag kommer träffa på dom. Jag är glad för att dom har gått sina egna vägar och utvecklas på sina egna sätt.

Att vara del av ett tjejgäng är en av de bästa sakerna och samtidigt en av de jobbigaste och mest krävande du nånsin kan vara del av. Alla dessa tjejer är helt underbara personer. Alla är olika och helt sin egen och jag är så glad för deras skull när dom lyckades inse de. När dom väl lyckades inse vem dom själv var och blev självsäkra i de hur lång eller kort tid de än tog. Vissa personer går igenom saker och ting och "tvingas" till att inse saker om sig själv, att växa upp eller att acceptera sig själv. Jag var en av dom och jag är grymt tacksam över de. Om man fick göra om sin tid som tonåring, viss absolut hade jag gärna skippat all drama, mobbning och självhat. Men hur man kom ut på andra sidan skulle jag aldrig vela byta bort. 

För vissa tar de längre tid och de måste man också lära sig att acceptera. Alla är vi olika och på olika ställen i livet. Man tänker att vid 21 års ålder ska man ändå inte behöva lära sig så mycke mer om en själv. Vissa kanske inte behöver de men vi är alla olika och de tackar jag för att vi är. 

Många frågar mig oftast varför jag är så himla trevlig mot folk jag inte känner. "Tea, du måste inte prata med allt och alla som hälsar på dig", "vet du ens vem vem de där va?", " men Wtf, han var ju typ 50 år, känner ni varandra??" Nä, man måste inte vara trevlig mot allt och alla. Nä, man måste inte hälsa på allt och alla. Hur du väljer att bemöta folk är helt upp till dig. Jag är grymt tacksam över alla människor jag känner, min familj, över att jag får höra till ett fantastiskt handbollsgäng och fotbollsgäng. Jag är grymt tacksam över alla människor som jag fått beblanda mig med på mina 21år, vänner som ovänner för ni har hjälpt mig klättra på högre upp på den oändliga stegen av självutveckling och en liten sidenote: Har jag hälsat på dig en gång lär jag göra de igen för de är bara den jag är. Du ska vet att ett genuint leende tar du dig långt med!

 Var nöjd me den du är och lev livet för din egen skull för vem ska annars gör de? Jag må va lite konstig ibland men jag är då nöjd med mig själv. Om du inte är nöjd hindra inte andra från att vara de,  och dra inte ner eller stå i vaägen för andra. Var glad för andras skull för att alla behövs och alla räcker till precis som dom är.

 
 

Seriepremiär

Ligger i soffan och stirrar lite på klockan och försöker hitta på lugna och ansvarsfulla saker att göra en fredagkväll. Jag har aldrig varit den som laddat upp eller gjort speciella saker innan en match. Brukar vanligtvis inte tänka speciellt mycket på matchen dagarna innan eller varit supernoga med att vila, äta pasta osv. Brukar bara försöka go with the flow och leva normalt. äta, sova, och fördriva tiden, oftast jobba eller liknande innan. Visst inte de ultimata men nu spelar man ju inte i FC rosengård, champions league.... Vill inte borra ner mig i de för mycket för tillslut brukar hjärnan gå på högvarv! Men nu... Har aldrig tänkt så mycket på en premiär och aldrig känt så mycket för en premiär! Även fast de är min andra säsong i ettan så känns de ännu mer speciellt.  Imorgon är de seriepremiär med Notviken. första tävlingsmatchen med svart och guld. Mot Storfors AIK. Mitt gamla lag. 
 
Har ärligt talat lite skrivkramp för hade hellre tränat fotboll än att ligga här och vänta tills man ska gå och lägga sig men som sagt, något att fördriva tiden med.  
De här är samtidigt en sån ovan och spännande känsla som jag nästan bara känt en gång tidigare. När jag hade seriepremiär med Storfors förra året. Därför förbryllar de mig lite att nu när jag har lite mer vana i serien och är tillbaka i en klubb som jag känner satsar ordentligt, har tydliga mål och verkligen känner att vi kan sikta högt. Kanske därför jag har den här känslan? Trivdes super bra i saik och ärligt så saknar jag alla spelarna i laget, så visst känns de jobbigt. Men så är de när man bor här upp och när man spelat fotboll alltid. Man känner personerna som man möter, dom som anfaller mot en, känner hur dom spelar. Gällar att inte tänka för mycket på saken. De är som att vi möter vilket lag som helst imorgon. Det är allt eller inget.
Heden. 12.30. Svart och guld går för vinst!