Fick mig en liten reality check.

I september fyller jag 21 år och jag ser mig själv som en självsäker, stark, trevllig och väldigt framåt person. Även fast jag inte alltid har en plan eller är speciellt strukturerad så tar jag mig igenom varje vecka som vilken vanlig tjomme som helst. Jag har fortfarande mina osäkerheter och brister presic som alla andra. Ingen är perfekt och alla är olika. Tacka fan för de! Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv än och gör de mig stressad? både jag och nej. Tittar runt på olika människor i min ålder som redan köpt hus, skaffat barn, har ett 10 års förhållande, fast jobb, pluggar, spelat i allsvensan eller inte fotboll alls, lämnat Piteå eller reser jorden runt. Jag kan då säga att jag är lite avis på er alla. Men de är ju bara fara å resa om du vill eller plugga osv. Jo absolut men finns de nån chans att man får göra allt de där på en och samma gång? eller att man får stanna klockan ett tag, göra allt de där och sen fortsätta med sitt vanliga liv imorgon?? Men vad är inte livet utan lite avundsjuka. 

När jag gick i åk 5-8 blev jag mobbad av ett tjejgäng för att jag var ärlig och mig själv. Dom störde sig på saker jag sa och gjorde, att jag inte alltid höll med om samma saker. Dom va för fega för att konfrontera mig om de så jag förstod inte varför dom inte ville vara med mig och de sluta me att jag mådde så fruktansvärt dåligt i ca 3 års tid.

Att bli lämnad ensam eller att välja att vara ensam är två hel olika saker och definitiv två olika känslor. Att hälften av ens kompisar lämnar en för att man inte duger eller passar in gjorde så jävla ont men att sen den andra halvan är för osäker i sig själva och då tänker "ah dom har nog rätt, hon är ju ganska konstig/jobbig så nja vi orkar it heller va me henne..."

Jag gjorde allt för att "fixa" den situationen som blev för de kändes som att de var mitt fel. Mitt egna fel att man blev lämnad ensam och mitt egna fel att folk inte tyckte om mig. Jag försökte och försökte hela tiden att göra saken bättre och ändra på mig osv, vilket bara fick mig att må sämre och verkligen inte hjälpte något elr någon.

Jag är så glad att jag kom till den punkten då jag mådde som jävla sämst. Den punkten fick mig att inse en sak. Okej Tea, de finns huuur mycke folk som helst! Varför ska du då försöka att hänga kvar och bevisa något för folk som inte vill vara med dig? Varför ska du umgås med folk som är så osäkra i sig själva att dom måste trycka ner andra för att må bra? Varför ska du anpassa dig efter någon som inte uppskattar dig för den du är och inte kan ge samma sak tillbaka? Vad är de för typ av vänskap? Svar: ingen! 

Jag slutade (i stora drag) att umgås me nästan alla mina vänner. Jag hade några som jag fick vara mig själv me och fick mig att tro på mig själv igen. Som verkligen vill vara med mig. Hela den här tiden i skolan har påverkat mig både positivt och negativt. Jag ger ingen skuld och önskar ingen något ont. Jag konfronterade aldrig dessa tjejer om de här. Jag krävde aldrig en ursäkt. Jag tyckte inte illa om dom eller hade agg mot nån av dom idag. Är grymt glad att jag känner alla dessa tjejer och hade aldrig bytt ut dom. Ger alla varsin kram om jag ser dom på stan och så kommer de vara så länge jag kommer träffa på dom. Jag är glad för att dom har gått sina egna vägar och utvecklas på sina egna sätt.

Att vara del av ett tjejgäng är en av de bästa sakerna och samtidigt en av de jobbigaste och mest krävande du nånsin kan vara del av. Alla dessa tjejer är helt underbara personer. Alla är olika och helt sin egen och jag är så glad för deras skull när dom lyckades inse de. När dom väl lyckades inse vem dom själv var och blev självsäkra i de hur lång eller kort tid de än tog. Vissa personer går igenom saker och ting och "tvingas" till att inse saker om sig själv, att växa upp eller att acceptera sig själv. Jag var en av dom och jag är grymt tacksam över de. Om man fick göra om sin tid som tonåring, viss absolut hade jag gärna skippat all drama, mobbning och självhat. Men hur man kom ut på andra sidan skulle jag aldrig vela byta bort. 

För vissa tar de längre tid och de måste man också lära sig att acceptera. Alla är vi olika och på olika ställen i livet. Man tänker att vid 21 års ålder ska man ändå inte behöva lära sig så mycke mer om en själv. Vissa kanske inte behöver de men vi är alla olika och de tackar jag för att vi är. 

Många frågar mig oftast varför jag är så himla trevlig mot folk jag inte känner. "Tea, du måste inte prata med allt och alla som hälsar på dig", "vet du ens vem vem de där va?", " men Wtf, han var ju typ 50 år, känner ni varandra??" Nä, man måste inte vara trevlig mot allt och alla. Nä, man måste inte hälsa på allt och alla. Hur du väljer att bemöta folk är helt upp till dig. Jag är grymt tacksam över alla människor jag känner, min familj, över att jag får höra till ett fantastiskt handbollsgäng och fotbollsgäng. Jag är grymt tacksam över alla människor som jag fått beblanda mig med på mina 21år, vänner som ovänner för ni har hjälpt mig klättra på högre upp på den oändliga stegen av självutveckling och en liten sidenote: Har jag hälsat på dig en gång lär jag göra de igen för de är bara den jag är. Du ska vet att ett genuint leende tar du dig långt med!

 Var nöjd me den du är och lev livet för din egen skull för vem ska annars gör de? Jag må va lite konstig ibland men jag är då nöjd med mig själv. Om du inte är nöjd hindra inte andra från att vara de,  och dra inte ner eller stå i vaägen för andra. Var glad för andras skull för att alla behövs och alla räcker till precis som dom är.